Historia

Kålltorps träslöjdsförening har djupa historiska rötter. Byn eller gården Kålltorp kan spåras tillbaka till medeltiden. Med varierande stavning finns den på kartor och handlingar åtminstone sedan 1400-talet. Ursprungligen satt troligen någon med namnet Karl eller Kalle på ett torp i skogskanten. Snart växte egendomen Kålltorp och blev ett värdefullt jordbruk som hade växlande ägare under de följande århundradena. På 1700-talet byggdes den stora mangårdsbyggnaden i två våningar som ännu står kvar. Staden Göteborg växte snabbt kring sekelskiftet 1900 och köpte 1903 Kålltorp. På en del av marken byggdes Rehnströmska sanatoriet, placerat här med tanke på den nyttiga skogsluften. På resten av egendomen byggdes från 1930-talet bostäder. Den stora byggnaden som kallades Kålltorps Herrgård inreddes och hyrdes ut som bostadslägenheter. Adelsmännens och de rika köpmännens tid i Kålltorp var förbi, nya tider stundade.

Göteborg höll på att bli en storstad med växtvärk. I förorterna bosatte sig många unga familjer och barnaskarorna växte. Stadens myndigheter kände ansvaret att ta hand om det uppväxande släktet, ge ungdomarna någonstans att vara på fritiden och hindra att de gick sysslolösa och hamnade i bråk och kriminalitet. Centralkommittén för barn- och ungdomsvård fick på hösten 1942 löfte om få hyra Kålltorps herrgård av staden. Först måste hyresgästerna flyttas ut och huset rustas upp och moderniseras. Ungdomsgården blev officiellt invigd i december 1944. Under sitt första år kunde Kålltorps Ungdomsgård registrera 300 deltagare, en siffra som de följande åren skulle mångdubblas.

Historien om Kålltorps ungdomsgård, senare omdöpt till Kålltorps Fritidsgård, har blivit beskriven av Ulla B. Ericson i boken ”Kålltorps ungdoms- och fritidsgård 1944-1994”. Boken är framför allt en hyllning till Rune Oscarsson, den föreståndare som med hustru och en liten dotter flyttade in på andra våningen, Han kom från Mora, var slöjdlärare, folkdansare, organiserad nykterist och en eldsjäl, som under de följande decennierna uträttade underverk på ”Gården”. De första möblerna som kom in i ungdomsgården var ett antal hyvelbänkar, som tidigare hade stått på en ungdomsgård i Kärralund. Där hade kommunen en tid drivit en liknande verksamhet, men blivit tvungna att lägga ner på grund av att försvaret behövde lokalerna. Det var många verksamheter som skulle beredas plats på ungdomsgården. Intressena varierade från frimärken, scouting, modellplan, motorcyklar, dans, bordtennis osv. Men träslöjd ansågs ju särskilt fostrande. Med god hjälp av intresserade föräldrar kunde ganska avancerade saker tillverkas. Kay Pollak, som skulle bli en känd teater- och filmman och kulturpersonlighet, gick flitigt på gården på fyrtiotalet och har berättat: ” Ungdomsgården blev ett ställe för mig att vara på. Jag började i barnträdgården och sedan gick jag dit efter skolan och höll på med det ända upp i gymnasieåren. Mest minns jag slöjden där Rune var ledare. Jag vet att både mamma och pappa deltog i slöjdgrupper. Många skålar och särskilt ett blomsterbord minns jag att jag gjorde”.

Stora grupper av ungdomar samlades på ”Gården” kring sina olika intressen. Under namnet Kålltorps Fritidsförening svetsades till exempel en grupp samman, som skulle förbli vänner i hela sina liv. På 1950-talet byggde ishockeyintresserade pojkar en rink på den plats där det senare skulle byggas skolor. Idrottsklubben Pucken mötte sedan lag från andra ungdomsgårdar i den så kallade GP-kuppen. Andra ungdomar bildade teatergrupper och tillsamman gjorde man många resor till Dalarna, Finland och England.

Verksamheten på Kålltorpsgården växte alltså. På tomten fanns enkla baracker, där flyktingar från kriget var inkvarterade. En av dessa baracker fick slöjdgruppen överta 1969. Hyvelbänkarna flyttades dit ut tillsammans med bland annat en svarv och en bandsåg. I baracken fanns ingen elektrisk uppvärmning, så på vintrarna gällde det att hålla fyr i fotogenkaminen. Den grupp av vuxna som började träffas i baracken var den egentliga kärnan till den framtida slöjdföreningen. Medlemmar blev i första hand de som hade deltagit i ungdomsgårdens föräldraförening och hade slöjdat på herrgårdens vind. Omtalat från 1950-talet var exempelvis ett projekt att snickra brudkistor enligt gammal tradition. Från början var man högst ett tiotal medlemmar, som träffades en gång i veckan. Fortfarande, ett halvsekel senare, deltar flera av dessa i slöjdföreningens verksamhet. Till de verkliga veteranerna hör exempelvis Charlie Åkesjö, Ingrid Hansson, Tage Lundqvist och Bernt Tholin. Den sistnämnde född 1932 och fortfarande 2024 aktiv medlem.

År 1984 bildades Kålltorps Träslöjdsförening. Den gamla stammen av slöjdintresserade fick vid bildandet ett tillskott av en grupp slöjdare från Björkekärr. Vid starten redovisades 46 medlemmar, fördelade på sju avdelningar. Den förste ordföranden blev Bengt Malbert. Han skulle efterträdas av Olof Olsson 1998. Föreningen anslöts till Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS), senare omdöpt till Sensus. Ekonomiskt har föreningen länge baserats på deltagaravgifter och därtill bidrag från Sensus, som bland annat stödjer vid större investeringar i maskiner. Numera har Göteborgs stad genom bidrag tagit över denna särskilda stödfunktion. Lokalkostnaderna har hållits låga tack vare förmånliga hyresavtal med Kålltorps Fritidsgård, som ju tillhör Göteborgs kommunala förvaltning. Ett viktigt steg i klubbens historia togs då man 1987 fick överta den större byggnaden längre söderut på området, där tidigare en vävkurs och Redbergslids Idrottsklubb hade samsats i var sitt rum. Den gamla slöjdbaracken revs strax därefter, liksom ishockeyrinken. I stället byggdes det upp lokaler för förskola och lågstadium.

Tack vare de nya lokalerna kunde föreningen växa. Man började också utnyttja veckans vardagar till tre fyratimmarspass samt lördagarna till två pass. Efter en klok omplacering av hyvelbänkar i det västra rummet skapades plats för nio slöjdare samtidigt. Nu kunde antalet deltagare teoretiskt svälla till uppemot 150. Så skedde inte riktigt, men 2024 kunde man bokföra närmare 140 medlemmar. Uppsättningarna med handverktyg fick göras större och hyllorna där man förvarade föremål under arbete fick byggas ut. År 1994 kunde man installera en central spånsug, vilket innebar en viktig förbättring av miljön.

I den östra lokalen placerades de bullrande maskinerna. Bland medlemmarna accepterades gärna nya rikt- och planhyvlar, slipmaskiner, bandsågar och en bordsåg. Fräsmaskinerna var länge omdiskuterade. I föreningens början inköptes inga handöverfräsar. Somliga var emot dessa effektiva men farliga maskiner. Så småningom försvagades motståndet, och fräsar köptes in, ibland i samverkan mellan de olika grupperna. Utökningen av maskinparken kan ses ur många aspekter. Dels är det en fråga om verksamhetens karaktär. Den starka ställning som slöjden på 1800-talet fick inom samhället och skolan berodde på att den höll på att försvinna. Träindustrin och snickerifabrikerna växte och alltmer av redskapen i hushållen och jordbruket kom från industrin. I hela västvärlden spred sig en rörelse, som ville rädda gamla mönster och tekniker. Ursprunget var den engelska Arts and Craft – rörelsen. I Sverige tillkom Nordiska Museet, Svenska Slöjdföreningen och Skansen för att bevara det arv som höll på att försvinna. I Göteborgstrakten startades Slöjdföreningen redan vid mitten av 1800-talet. Slöjdlärarutbildningen på Nääs tillkom på 1870-talet. Efter sekelskiftet bildades över hela landets hembygdsmuseer och slöjdföreningar.

Kålltorps Träslöjdförening tillhör också denna tradition, som slöjdläraren Rune Oscarsson haft med sig från Mora, ett centrum för hemslöjd och bygdekultur. Träslöjdsgruppen på Fritidsgården tillverkade mest enkla saker, som ofta såldes på gårdens årliga marknad. I föreningens stadgar heter det i första paragrafen att den ”har till uppgift att sprida slöjdintresse och samla träslöjdsintresserade samt att ge dem möjlighet att utöva sin hobby”. Det fanns ett visst motstånd mot de mer avancerade maskinerna. Det är ”inte en fabrik vi skall ha, hantverkskunnandet måste bevaras”, kunde det låta. Ändå åkte så småningom de gamla verktygen upp på väggarna som utställningsföremål. De nya maskinernas med sin precision och effektivitet var svåra att motstå.

Ju fler och mer avancerade maskiner föreningen skaffade, desto större teknisk kompetens krävdes av medlemmarna. Föreningen tvingades att utse särskilda ”maskintekniker”, som regelbundet underhöll maskinerna och kunde inkallas när något allvarligt händer. Ett sentida exempel var när man 2011 köpte en stor handöverfräs för speciella projekt. Det var en svårhanterlig och farlig maskin och den låstes därför in i ett eget skåp. Till en början fick den bara användas efter särskilt tillstånd från ordföranden. Ett sätt att möta riskerna med en större maskinpark blev att utbilda ett antal personer, så att det i varje grupp fanns åtminstone en med ”behörighet”. Så skedde snart när det gällde den stora fräsen.

Träslöjdare behöver virke. Rune Oscarsson tog på sin tid initiativ till att bygga om gårdens gamla brygghus till bastu. På en löpartävling hade ungdomsgårdens sportklubb vunnit ett aggregat, som man nu fick användning för. Man tiggde virke och byggde själva om det gamla stenhuset. När bastubadandet så småningom dog ut fick Träslöjdföreningen chansen att använda huset för att förvara och torka virke. Olle Olsson hade kontakter med virkesbranschen och hjälpte sin förening att komma över användbara virkespartier. Verksamheten växte successivt så att föreningen kunde bli praktiskt taget självförsörjande på de flesta svenska träslag. Mindre partier hämtades på olika håll runt Göteborg, fraktades till Kålltorp och kunde, ibland efter torkning, säljas till medlemmarna. Det blev billigare än om de själva skulle handla i trävaruaffärerna och mycket enklare.

Inom föreningen har det också funnits ambitioner att bevara de gamla hemslöjdtraditionerna. De första åren fick någon medlem ett stipendium för att vistas vid något centrum för slöjd för att bättra på sina kunskaper. Med början 1996 och sedan i flera år utlystes stipendier för gruppledare att fortbilda sig, främst vid hemslöjdsrörelsens kursgård Sätergläntan i Insjön, Dalarna. I gengäld åtog sig de utsända att sprida sina kunskaper genom kurser för medlemmarna. Experter från till exempel Hemslöjdssällskapen får ge flerdagskurser i gamla tekniker som knivtillverkning, karvsnitt, näverslöjd, skärsvarvning osv. Med kortare kurser av specialister, bland egna medlemmar eller utifrån, har föreningen försökt öka kunskaperna i slöjdkonsten. Till årsmötena har ofta bjudits in föreläsare med teman som ”gamla kistor och skåp” eller korgtillverkning. Med utställningar vid Sensus Luciafirande och senare i Naturrummet på Stora Torp har medlemmarna sedan kunnat visa upp sina föremål för varandra och för utomstående intresserade. På senare år ställer man ut exempel från det gångna årets arbete vid de välbesökta årsmötena i fritidsgårdens lokaler. De viktigaste lärarna har alltid varit medlemmarna inom den egna gruppen. Man frågar, tittar på och hjälper till. Allas samlade kunskap och erfarenheter stiger hela tiden. Kålltorps Träslöjdförening har också tagit på sig uppdrag utifrån. Förskolebarnen inom området har fått en uppsättning käpphästar och på alla skolbyggnaderna sitter vackert snidade namnskyltar. I Härlanda kyrka står en adventsljusstake och ett dopträd, båda tillverkade av föreningens medlemmar.

Medlemmarna använder i sitt arbete en mängd olika tekniker, inte minst gamla hantverkstraditioner. Att utnyttja sveptekniken är fortfarande mycket populärt, liksom att tillverka traditionella ljusstakar med handverktyg eller svarva skålar. Deltagare som siktar på konstnärlig verksamhet prövar sin kreativitet. Även mer avancerade alster byggs enligt gamla förebilder. En tid tillverkades flera så kallade Göteborgsstolar med traditioner från hemslöjden i Lindome. Andra medlemmar vill hellre bygga moderna möbler efter modeller från dagens möbelaffärer. En livaktig grupp har exempelvis på senare år utnyttjat avancerad böjträteknik för att bygga stolar. Andra har utnyttjat möjligheterna att på olika sätt förbättra sina hus och hem. Det handlar då inte i första hand om kulturhistoriska intressen, men i grunden finns alltid tillfredsställelsen i att arbeta i trä och att skapa med sina händer.

En viktig person i föreningen under senare år har varit Mats Kuhlin. Han blev 2006 vald till ordförande och har med aldrig sinande energi skött de flesta av föreningens uppgifter. Han engagerade sig särskilt i anskaffningen och hanteringen av virke och i förnyelsen och skötseln av maskinparken. Dessutom har han regelbundet givit avancerade kurser i hur man håller sina verktyg skarpa. För sina hängivna och mångsidiga insatser utnämndes han vid sin avgång 2024 till Hedersmedlem i Kålltorps Träslöjdsförening.

Samvaron har genom åren varit det centrala för Kålltorps Träslöjdförening. Utom de rena slöjdträffarna har medlemmarna gjort gemensamma resor. År 1995 ordnades exempelvis en resa till England och Skottland, då man bland annat besökte en ”woodmaker” i Inverness. Många resor har under åren anordnats till platser i Västsverige, där det funnits verksamheter med anknytning till träslöjd, exempelvis sågverk, hemslöjdmuseer, båtbyggerier osv. Gemenskapen inom föreningen har spelat stor roll för många, ibland som ersättning för vad man förlorat när man pensionerats från sin normala arbetsplats, ibland helt enkelt för den glädje man finner i att tillsammans med andra skapa med sina egna händer.

Ulf Olsson

Januari 2025